- Det känns som att man kommer nära publiken på ett annat sätt när man åker ut i länet och spelar, säger Anna.
Trots att hon numera bor i Gävle så var det Hälsingescenerna som ledde till intresset för just Folkteatern. Anna växte upp på en bondgård i den lilla byn Norrberg i norra Hälsingland. Träteatern i Järvsö låg nära till hands och Anna kunde vistas där hela somrarna och se de aktuella pjäserna. Kärlek vid första ögonkastet blev det när hon som 11 år gammal såg sin allra första teater: Folk och rövare i Kamomilla stad. Visst hade intresset funnit där redan tidigare. En vilja att showa och spexa för så väl småsyskon som i musikaler som sattes upp i skolan. Men det var där och då under Folk och rövare i Kamomilla stad som ordet teater uttalades.
- Drömmen om att bli skådespelerska har alltid funnits inuti mig, men det är först i efterhand som jag har kunnat formulera det, säger hon.

Riktigt på allvar blev inte teaterns roll förrän Anna som 14-åring fick anorexia.
- Teatern blev ett slags sammanhang där jag kunde ta reda på vem jag var. I grunden hade jag ett behov av att uppträda och klä ut mig, den lusten har alltid funnits. Men genom teatern fick jag också ett sammanhang att få vara i alla slags känslor som jag hade svårt att hantera privat.
Teatern som tagit form redan under grundskolan i Delsbo ledde sedan vidare till teaterlinjen på Bromangymnasiet i Hudiksvall och därefter folkhögskola i Finland. Tanken var inte att stanna så mycket längre än vad den ettåriga teaterlinjen erbjöd. Men när Helsingfors scenskola hade audition passade hon ändå på att söka, mer som en övning inför de auditions hon skulle gå på i Sverige på scenskolan i Göteborg och Skara. Men när Anna efter en veckas audition slutligen ändå kom in så kändes det plötsligt fullt naturligt att stanna kvar fyra år till i Finland.
- Det var där mitt vuxna liv började. Utbildningen blev som en grym terapi och jag fick lära mig mycket med att jobba med kroppen, säger hon.

Det där kroppsliga, att få våga vara både ful och fin, liten och stor och att våga ta plats är något som hon sedan återkom till efter att avslutat scenskolan och hittat sin plats i Gävle. Under en omvälvande period på Folkteatern där det rådde ett slags kreativt kaos efter att Peter Oskarson slutat passade Anna på att göra en egen produktion. En monolog som på Annas initiativ skrevs av Anna Jörgensdotter och som gick under det passande namnet En annan Anna.
- Jag har alltid känt att jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Pjäsen blev inte för privat men väldigt personlig, det var därför vi berörde så många. Vi berörde alla punkter kring identitet och nådde ut till helt olika åldrar. Det är då det blir som allra bäst, när det blir ett samtal och man skapar något som gör att folk vill komma fram och prata efteråt.

Trots att Anna nu har jobbat som skådespelerska i snart 10 år så är det fortfarande samma enerverande känsla som infinner sig vid varje premiär.
- Innan jag går upp på scenen så frågar jag mig alltid varför jag gör något som det känns som jag går sönder av. Det känns som att jag tömmer mig helt och blir alldeles vit inuti. Men samtidigt som rummet på scenen är så utsatt känner jag mig ändå så skyddad. Det är så paradoxalt. Någonstans handlar det om en vilja att bli omtyckt, en djupare längtan att få höra ihop och inte vara den ensamma lilla flickan.
Teatern utgör verkligen önskan om en kollektiv känsla och möjliggör ibland en närhet så stark att det rent utav kan skapas äkta känslor. Anna och hennes fästman Martin Pareto träffades när han gjorde sin praktik på Folkteatern.
- I Kerstin Ekmans Vargskinnet skulle vi spela kärlekspar och blev det på riktigt, säger Anna och skrattar.
Men kärleken är ingenting de gör en grej av på teatern, det är snarare i det privata som den gemensamma arbetsplatsen blir en fördel.
- Jag har alltid någon som förstår vad jag pratar om, ibland behöver man inte ens prata för man fattar ändå. Sen är det roligt att få spela olika roller, det blir ett sätt att se nya sidor och få syn på varandra.

Som nästa projekt efter Morbror Vanja blir en uppsättning med den nordiska feministiska teatergruppen Subfrau, en grupp bestående av kvinnliga kurskamrater från Helsingfors. Så nästa år ska Anna vara tjänstledig och åka ut på turné i hela norden. Temat på pjäsen är hur det är att vara kvinna och konstnär i norden i dag.
- Jag befinner ju mig mitt i det, det är ett ständigt pusslande. Men det är absolut värt det! säger Anna Andersson
Marie Björk

Faktaruta

Namn: Anna Andersson
Titel: skådespelerska
Ålder: 34 år
Bor: Gävle
Familj: fästman Martin Pareto och barnen Hjalmar 5 år och Natan 2 år.
Utbildning: Estetiska gymnasiet i Hudiksvall, Västra Nylands folkhögskola Karis i Finland och Teaterhögskolan, Svenska Institutionen, i Helsingfors.
Pjäser i urval: Sagan om Orestes, Äktenskapsskolan, En annan Anna, Kom ta min hand, Morbror Vanja.
Förebilder just nu: Zlatan Ibrahimovic, för passionen och envisheten, använder sin begåvning för en enda sak; att göra mål. Rolf Lassgård, för det hängivna kompromisslösa konstnärskapet. Aase Berg, för de krångliga livgivande orden.