Simon Andersson, South Ocean Festivals grundare och festivalgeneral, berättar i en öppenhjärtig intervju om entreprenörskapet, musikkarriären, framgångarna och hur han förlorade allt.
Det är november 2013 och Simon Andersson tar emot pris för årets bästa låt på Hollywood Music in Media Awards. I publiken på första raden sitter Julia Roberts bror - Eric Roberts. Senare under kvällen ska han säga till Simon: ”Well done Mr. Andersson! You deserved that.” Men hur kvällen ska sluta eller utforma sig har ingen någon aning om när Simon och hans familj anländer utanför Fonda Theater på Hollywood Boulevard i en hyrd vit limousin.
Vad som började som ett skolprojekt på Musikhögskolan i Malmö slutade med utmärkelser, TV-framträdanden, studioinspelningar, gästspel med Vince Gill (som senast turnerade världen över med Eagles) och medverkan på CMA Festivalen i Nashville med 250.000 besökare.
Men låt oss backa bandet.
Hela sitt liv har Simon Andersson hållit på med musik. ”Det finns i mitt DNA och det har det alltid gjort. Utan musik existerar jag inte.” Säger Simon. ”Av någon anledning har jag alltid kunnat utrycka mig, funnit glädje, tröst och allt däremellan i musiken. Har alltid älskat att stå på scen. Jag är väl en sån där teaterapa man hör folk prata om ibland, haha.”
Redan som elvaåring medverkade Simon i SVT:s stora underhållningsprogram Rena Rama Sanningen. Två år senare tog han emot pris som årets solist i en stor Europeisk musiktävling i Polen och på den vägen har det fortsatt.
Skolval och studier präglades alltid av musiken och det var detta som ledde fram till åren på musikhögskolan i Malmö och därmed också framgångarna i USA.
”Jag kunde inte föreställa mig att allt detta skulle hända. Att jag skulle stå som vinnare mitt i Hollywood och bli lyckönskad av kändisar, uppträda live i amerikansk TV m.m. pga ett skolprojekt som jag drog i gång som student på producentlinjen i Malmö.
Det som sedan följde vinsten i Hollywood blev en resa till Nashville våren 2014. ”Hade någon betalat mig alla pengar i världen för att komma på en bra story, hade jag inte ens kommit i närheten av vad som faktiskt hände där under de veckorna.” Berättar Simon.
”I was the king of world! Min första singel hade börjat rulla på amerikansk radio. Jag hade samma PR agent som Dolly Parton, vi spelade in musikvideo, hade möten om allt möjligt. Management. Songwriters. Radio. Turnéplaner. Ja allt. Studioinspelningar med någras av världens absoluta toppmusiker. Jag hade startat ett eget bolag, hade två miljoner i investeringskapital och en plan på vad, hur och med vem saker skulle hända. Det var på riktigt.”
Två veckor senare skulle han återvända hem till Sverige med en dröm som gått i kras.
Allt var inte förlorat där och då, men fröna till vad som skulle ske var sådda och resultatet blev oundvikligt.
”Jag, min far och några nära vänner jobbade hårt med att samla ihop investeringskapital efter vinsten i Hollywood för att kunna satsa. Alla engagerade sig. Hela min familj, deras vänner, mina vänner, vänners vänner. Alla. Jag kände en enorm stolthet och även ett stort ansvar för vad vi drog igång. Det blev en gräsrotsrörelse i namnets sanna bemärkelse. Allt detta gjorde det möjligt att jobba med de människorna vi gjorde. Det var på högsta nivå.”
Det skulle dock visa sig att Simons management inte höll måttet och det var sammanfattat detta som ytterst skulle fälla hela projektet. ”Jag försökte studsa tillbaka med ett nytt team och rädda det som kunde räddas, men momentum och hela mitt flow gick förlorat och kunde inte återskapas. Det var oerhört sorgligt att se allt långsamt rinna ut i sanden. Minns sista kvällen i Nashville innan jag åkte hem. Det var tungt.”
Väl tillbaka i Sverige hade Simon förlorat allt. Året var 2016. ”Mitt bolag kunde satts i konkurs och det fanns ingenting av värde till mitt namn. Jag hade min story, min talang och kunskaper men jag hade inte en krona på fickan och kunde inte ens försörja mig.”
”Hur kunde det gå så fel? Hur skulle jag börja om? Varför fanns det inget intresse hos någon i Sverige att jobba med mig och bygga vidare på det som ändå uppnåtts? Det fanns intresse i USA men inga resurser att sätta igång. Jag satt fast. Det var moment 22. Efter 100 nej är det svårt att inte börja fråga sig vad fan man håller på med och börja ifrågasätta sig själv.
Många sådana tankar snurrade i huvudet. Det var en tuff tid. Från Hollywood till att jobba timmar med olika ströjobb för att betala hyran i slutet på månaden. Känns ok när man är i tjugoårsåldern men inte när man är trettiotre.”
Idén och ambitionen till det som skulle bli South Ocean Festival startade och växte fram ur den situationen. Eller snarare desperationen kanske man kan säga.
”Jag vägrade acceptera att det var över. Att allt jobb var för ingenting. Kreativiteten som både artisteriet och entreprenörskapet behöver har många likheter och det visste jag att jag vara bra på. Men jag förstod också att det behövdes ett bra team.””I mitt liv som musiker har jag medverkat på hundratals, om inte tusentals evenemang genom åren men aldrig som renodlad arrangör. Vilka kompetenser behövdes? Vem är bäst på sitt område? Vem känner jag osv. Det tog ett tag att få de första pusselbitarna på plats. Detta var heller inget heltidsjobb. Det var sena kvällar och helger.
När teamet väl började falla på plats behövde projektet finansieras också. Det skulle bli ett stort evenemang redan första året och då krävs det resurser. Arbetet med att säkra dessa var i full gång när det plötsligt hände. Pandemi.”Detta vet ju alla. Allt stannade och särskilt kultur och turismsektorn var fullständigt död över en natt. Det var som ett dåligt skämt. Som ett tecken på att det inte var meningen att det skulle lyckas. Det finns andra aspekter som är värre kring pandemin och många förlorade nära och kära. Det var som att Alanis Morissettes låt Ironic gick på repeat i huvudet.”
Att planera och säkra investeringar till ett evenemang där man pratar om 10.000 besökare samtidigt som man inte fick sitta mer än fyra personer på restaurang, kan inte varit lätt?
”Nä verkligen inte. Det var i princip omöjligt. Men alla sådana händelser för också med sig möjligheter. Men det är svårt att få folk att tänka så. Med facit i hand kan jag konstatera att det tagit långt mycket längre tid än jag trodde att förverkliga South Ocean Festival. Mycket mer tid. Samtidigt har jag alltid känt att detta behövs i regionen. Att det är något som folk vill ha. En folkfest i Malmö på en underbart vacker plats. Jag tänker fem år fram. Vart är vi då? Vilka fantastiska möjligheter som finns. Samtidigt ligger fokus nu på att genomföra år ett på bästa möjliga sätt och vi har med oss fantastiska partners som delar vår vision och vill göra resan med oss. Det känns fantastiskt roligt!”
Det känns lite som att allt faller på plats till sist för dig Simon?
”Ja utan att veta resultatet av vår premiär än känns det som att säcken knyts ihop nu. Vi har lyckats få ihop ett fantastiskt koncept och en lineup vi är otroligt stolta över. Lördagen den 8 juli öppnar jag själv festivalen med mitt band innan artister som Father John Misty, Albin Lee Meldau och Florence + The Machine intar scenen.Det blir en hyfsad dag!
Så du ska själv spela på festivalen?
Så blir det! Jag släpper också nytt material efter över två års tystnad i samband med detta. Inspirationen har kommit tillbaka och det känns oerhört kul att släppa något nytt nu. Låten heter Try och handlar om att inte ge upp och våga gå sin egen väg. Förutom att låten innebär en musikalisk comeback för mig blir den dessutom festivalens officiella soundtrack.
Så du har skrivit lite av festivalens officiella VM-låt?
”Ha ha, ja det kan man säga! Det var inte min idé även om jag förstår att det ser ut så. Det är kul! Andra som jobbar med festivalen och känner till detaljerna sa att det var klockrent. Det var deras idé. Kopplingen till min egen historia och att festivalen äntligen blir av, trots alla motgångar som varit. Det finns en klar connection och ett tydligt budskap. Det var inte planerat men passar ju väldigt väl!”
Try släpps fredagen den 7 juli i samband med att South Ocean Festival har premiär på Sibbarp i Malmö och framförs live för första gången av Simon Andersson och hans band när festivalen öppnar sin andra dag den 8 juli.
